Vecka 41

 
Den beräknade förlossningsdagen har passerat med 3 dagar. Och ja, jag är faktiskt fullt förstående för, och säger inte heller att vi "gått över tiden" eller är "sena". Vi har en inbokad träff med vår barnmorska den 25'e och jag känner väl som så att har vi inte fött innan dess, då kanske jag börjar känna att lillfisen får sluta mysa i magen och komma och mysa med oss istället, trots att det utan problem säkert kan gå både 15 och säkert 20 dagar efter beräknat förlossningsdatum. Vi är ju givetvis ruggigt nyfikna nu på vem lille P egentligen är, hur han ser ut och vad för en liten person han kommer bli, men samtidigt kan jag inte heller låta bli att tycka att om han mår bra därinne så är det nog bäst att han stannar där till han är redo. Jag önskar dock mer än nånting annat att jag slipper bli igångsatt och jag vill inte heller försöka "provocera" igång en förlossning genom att springa ett marathon eller så. Jag vill att det ska ske så naturligt som möjligt, när bejbis är redo och när min kropp är redo. Jag har svårt att se att något annat skulle vara bra för någon av oss. Jag tar dessa "extra" dagar och vilar allt jag bara kan, myser med min älskling, bakar kakor och ser massor med film. Jag passar på att städa hemma, tömma tvättkorgen och ordna med saker som släpat efter lite under en tid nu
 
Under lördagen och söndagen blev jag helt plötsligt och oväntat totalt smärtfri i ljumskar och blygdben. På en gång bara. Från att ha ont på kvällen när jag gick och la mig till att vakna på natten för att kliva upp och kissa och känna att jag kunde vända mig i sängen och resa mig upp utan att behöva börja gråta av smärta typ. Nästan så ont har det alltså gjort senaste tiden. Jag har verkligen haft så hemskt hemskt ont senaste tiden men som sagt i lördags upphörde det. Helt. Inatt har det gock börjat göra ont igen. Inte lika mycket, men så pass att jag vaknat och känt en smärta när jag rullat över från vänster till höger sida. Vet fortfarande inte riktigt vad detta beror på? Fixeringen av huvudet känns som en anledning?
 
Nåja, it is what it is. Dessvärre har det då resulterat till en lite sämre sömn inatt och jag har då blivit tröttare idag så nu ligger jag med täcket i soffan och planerar att så göra resten av dagen. 
 
 
...Och avslutningsvis lite ytlighetsgnäll då.
Jag som annars trivts så bra i min graviditet och inte allt brytt mig om att jag svällt upp och fått en gigantisk mage, har nu börjat bli liiiiite smått trött på dessa svullna delar av min kropp. Framför allt att jag ser så plufsig ut i ansiktet. Att jag har historiens största gropar under ögonen som gör att jag ser ut som ett vandrande lik. Att armar och lår är gigantiska, det typ dallrar i fötterna när jag går, jag kan inte bära min förlovningsring, mina trosor passar inte längre och jag verkar ha lagrat något slags bonusfett på märkligaste platserna, som nacken och ovanför rumpan typ, där i midjehöjd. Totalt onödigt och fyller ju inte någon som helst funktion.
Men jag försöker att inte fokusera så mycket på det just nu. Jag får helt enkelt se till att göra nånting åt det sen. Sen när fisen är här och jag har fått tillbaka energi och möjligheten att röra på mig mer aktivt.
Man kanske inte kan förvänta sig så mycket annat av 9 månaders stillastittande med mat och vila.
 
Avslutningsvis på detta gnäll vill jag ändå understryka att jag är så fruktansvärt tacksam och glad att jag, trots lite krämpor, gnäll och så vidare, mått så himla bra under hela min graviditet. Jag har varit så lycklig och glad hela tiden, jag har hela tiden älskat min tjocka mage som för andra varit någon slags allemansrätt att kommentera. Jag har totalt struntat i det och inte ens brytt mig mer än att nicka och le när folk påpekat hur sjukt stor jag är osv (Innerst inne har jag gett en mental käftsmäll varje gång). Jag har aldrig, ens för en liten stund, känt mig förhindrad till att göra något jag velat under min graviditet. Jag har inte en enda gång känt mig ful, fet eller på något annat sätt, inte tillräckligt fin. Även om jag, som sagt, nu börjar tycka att det räcker med allt dehär "bonus" jag fått. Jag har tyvärr fått höra och läsa om allt för många gravida som inte trivs med sin kropp, som går och mår dåligt, som på grund av att ett barn växer i magen och på så sätt gör att magen växer, känner att man inte vill gå ut genom dörren, inga kläder passar eller bara känner sig grå och tråkig.
Anledningen till att jag ens tar upp denna sak är bara för att jag överlag, annars som person, är ganska ytlig. Jag tänker ganska mycket på hur jag ser ut och lägger ner en hel del tid på ytliga saker så jag hade kanske inte blivit förvånad om jag var en av de som ramlat innanför dom ramarna och stängt in mig och gråtit på grund av att jag blivit svullen, tung och grå i hyn typ. 
 
I väntan på dig | |
Upp