Kan det vara för bra för att vara sant?

När jag avslutade min anställning och valde att bli arbetslös och anmäla mig på arbetsförmedlingen så kände jag en enorm klump i magen. Oron för framtiden och ekonomin gjorde mig otroligt nervös. Jag valde att släppa all finansiell trygghet i mitt liv. Jag gjorde det på eget begär vilket i sin tur nekade mig ersättning från a-kassa. Jag flyttade till en kommun som inte direkt skriker efter arbetskraft. Speciellt inte heller inom mina kvalifikationer, önskemål och erfarenheter. 
Jag hade ändå lite kaxigt sådär en önskan. Eller en dröm. Förhoppning kanske man ska kalla det. Jag hoppades att jag på något sätt skulle klara en månads arbetslöshet. Jag ville vara "ledig" hela januari. Bara för att. För att ta det lugnt. Flytta in. Känna mig hemma. Sova. Och bara vara här, hemma med min underbara sambo som har förmånen att sluta sina arbetsdagar redan kl.15 måndag-fredag.
Jag hoppades att det på något sätt skulle gå runt så att även om jag blev utan lön eller annan ersättning i februari så skulle det lösa sig ändå. Sen, i februari kunde jag tänka mig att börja jobba igen. Gärna dagtid, men aldrig natt. Helst aldrig helger heller men på sin höjd varannan. Det är mina krav. Om jag får ha några. Inte så lätt kanske med tanke på vad som erbjuds i lilla Kalix. Men om jag fick kräva, så var (är) det mina krav.
 
Mitt första besök på arbetsförmedlingen gick bra. Men å andra sidan så kunde det ju knappast gå dåligt heller. Det handlade mer om en inskrivning än nånting annat. Det som var bra också var att jag fick prata med en klasskamrat från gymnasiet som var helt förstående till min inställning. Jag ville jobba i Kalix. Inte i Kiruna, Borås eller i Luleå. Jag hade ju flyttat från Luleå till Kalix för att kunna vara i Kalix och för att kunna jobba här. Hon visste mycket om min bakgrund, skola och tidigare erfarenheter och tyckte att det var helt okej att jag inte ville falla tillbaka i gamla mönster. 
Det kändes bra. Jag gjorde som hon sa - sökte jobb som matchade mig via platsbanken och sökte även på egen hand upp företag som intresserade mig här i Kalix.
 
Mitt andra besök gick inte bra alls. Var tredje vecka som arbetssökande måste man infinna sig på plats för att "redovisa" sökta arbeten, prata om utveckling osv. Personen jag fick träffa (inte ens min handledare), bad mig söka jobb på andra orter ("för att man måste göra det om man söker a-kassa") och bla bla bla... 
En less och trött Lina lämnar arbetsförmedlingen med ett nästan "skitsamma"-humör. Fortsatte trots allt mitt sökande efter arbete, fick papper från a-kassan om att mina intyg från arbetsgivaren inte var korrekt ifyllda. Bakslag och ännu mer irritation. Hade det inte varit för att jag har jordens bästa, finaste och mest stöttande pojkvän som finns så hade jag bara gett upp för länge sen. 
 
Efter all denna kaos så fick jag ett samtal. Det var en tjej som undrade om jag var intresserad av att komma på en träff plus att dagen efter kommer på en personlig intervju. Den har jag varit på idag. 
Jag är fullt medveten om att man inte ska hoppas för mycket för snabbt. Men jag är väldigt förväntansfull. Allt känns så mycket bättre än vad jag föreställt mig att det skulle vara. Spännande och bra på alla tänkbara sätt. Om den här positiva känslan nu är ömsesidig så kommer jag alltså inte vara arbeslös längre. Då kommer jag få börja jobba igen. Efter en månads "ledihet". 
Bara för att jag skriver det här nu så kommer det väl inte gå så bra som jag hoppas. Men i så fall får det väl vara så. Då var det väl inte meningen helt enkelt. Då har det i alla fall sporrat mig till att fortsätta söka och att inte ge upp för att alla runt omkring är idioter. I bästa fall - jag är anställd!
 
Come what may....! 
 
Vardagligt | A-kassa, Arbetsförmedlingen, Arbetslös, Glädje, Intervju | | En kommentar |

No more Odengatan!

Är huvudet dumt, får kroppen lida... 
 
Igår var det äntligen dags att säga hej då på riktigt. Lägenheten på Odengatan, Luleå är nu ett minne blott. Jag har haft det bra under de år som gått, men nu är det dags att börja om på riktigt. Här! Som flickvän och sambo. Som återinflyttad Kalixbo och det känns så jävla bra. Ingenting har någonsin varit så självklart. 
 
Firade mannen igår också som fyllde år. Grattis igen love! ♥ Som födelsedagsbarn så får man alltid välja middag, vilket resulterade i helstekt kycklingfilé, potatisgratäng, sås och sallad. Gjorde en tårta också såklart som jag delade upp i en osockrad del som vi gick med till hans föräldrar. 
 
Mamma fick också en tårta i måndags när vi var där på middag eftersom hon inte fick någon när hon fyllde år förra veckan. Så nu efter all grädde och annat slisk, blandat med palt och potatisgratäng som vi ätit i veckan är det dags att svälta en stund. 
 
Imorse var jag upp tidigt för ett litet möte som förhoppningsvis resulterar i något bra. Håller tummarna för den andra träffen imorgon.
Hamnade i sängen, framför SoA när jag kom hem och eftersom det inte blev så mycket sömn inatt så somnade jag givetvis. Vilket jag hade kunnat räkna ut med lilltån, men ändå är man korkad. Vaknade för ungefär 2 timmar sen och nu känner jag mig bara mosig, tung i skallen och stel. Tycker inte alls om mittpådagenvila. 
 
Dags att planera middag och invänta ♥
 
 

 
 
 
 
 
Vardagligt | | Kommentera |

De dagar som gått

Det är fullt upp när man är arbetslös.. Eller?
 
Lägenheten i Luleå är äntligen helt tömd, nycklarna ska överlämnas på tisdag. Ska bli så skönt att bli av med den. Har packat, flyttat och burit saker i över en månads tid. Hopplöst att ha god tid på sig. 
 
Måndagen den 21'a var sista gången vi var där. Slängde det sista, packade det som fanns kvar.
Måndagen den 21'a fyllde även min mamma år. Raka spåret från Luleå för att packa ur allt ur bilen, lämna tillbaka den, duscha och klä sig, hoppa in i nästa bil för att åka ut till hembygden och familjen för födelsedagsmiddag, vin, likör och till och med calvados. Inte illa pinkat för en grå måndag. Fick träffa mommo dessutom. Plus på den! 
Måndagen den 21'a kom han äntligen! Den efterlängtade lilla prinsen. Var och mös lite med honom i onsdags. Underbar! Välkommen till världen lilla groda och varma grattis till familjen Wallerström. 
 
 

För övrigt så sitter jag mestadels vid datorn för att planera festen inför min födelsedag. Att hitta rätt bland alla klänningar, bordsdekorationer, pynt, mat och allt annat mellan himmel och jord. Att fylla 30 är mer besvärligt än jag trodde. Men före det är det en annan födelsedag som stundar. ♥
Upp